Socialism

Arbetarrörelsen har varit en maskin till organisation för att samla de svenska invånarna inför samhällets utmaningar. Med socialdemokratin som praktisk utförare har arbetarrörelsen med sin unikt balanserad socialism pekat ut samhällets stora orättvisor och i stor utsträckning reformerat bort de ifrån det svenska samhället. Med bestämd blick mot framtiden och med stadigt omtag av nutiden var den pragmatiska reformerande politiken från 1930-talet den hand som vaggade samhällets krubba för att slutligen idag bli det vi benämner som välfärdstaten. En stat som främjade individens frihet genom kollektivets styrka. Sedan 80-talet har dock förmågan både att peka ut orättvisor och att samla folket mer eller mindre upphört samtidigt som individens rätt till liberal frihet ställts före den stora massans bästa. En konsekvens av det är ett allt mer splittrat samhället med större och tydligare klyftor, med växande fientlighet mot det som upplevs som främmande. Ett samhälle där individens rätt till att själv välja väger tyngre än kollektivets rätt till kvalitet. Rättigheten till att själv få välja definieras som viktigare än vad utbudet består av. När det nya milleniet passerats frodas anti-demokratiska, nyfascistiska och rasistiska rörelser som har fått fäste om den politiska dagordningen. Kanske på grund av det politiska etablissemangets oförmåga att just lyhört fånga upp de klagorop om de klyfter som uppstått i samhället.

 Det är problematiskt ur flera perspektiv. Det finns näst in till en kulturell struktur och uppfattning om att staten som intuition med ett starkt och övergripande ansvar för samhällets totala utveckling. Ett arv ifrån socialdemokratins storhetstid om man så vill. Samhället och invånarna har på sätt och vis blivit ”curlade” in i att tro att staten agerar som en ledstjärna som löser de utmaningar som stundar samhället. Rätt eller fel så står allt fler häpnade inför faktumet att ansvaret överlåtits mer eller mind helt och hållet till den så kallade ”fria marknaden”, men fram för allt till den enskilda individen. Ett ansvar som inte alls alltid axlats när det väl givets, trots det näst in till maniska hävdandet av rätten till det. Paradoxen i det hela är att samtidigt som så många häpnas av faktum efterfrågar en allt större del av samhället nu kollektiva och gemensamt lösningar. Det borde vara ”öppet mål” för arbetarrörelsen att kanalisera dessa krafter.

Utanför det politiska etablissemanget växer sig den nya typen av folkrörelser fram. Anti-rasistiska och feministiska organisationer tar allt större del av media utrymmet för att påverkar den politiska dagordningen. Expo, FATTA och Föreningen Storasyster är för att nämna några av de framgångsrika. Det är inte en slump att det är just dessa som växer sig starka, då de går hand i hand med varandra. Ett samhälle fritt ifrån rasism måste först vara jämlikt. I det socialistiska samhället är jämställdheten och jämlikhet en av grundstenarna. En berättigad fråga bör då vara, hur kommer det sig att dessa grupper inte valt att lägga sitt engagemang i arbetarrörelsen?

Det är en fråga värd att ställa, inte minst för 2015 års socialdemokrati. Det är av min fullaste övertygelse att en övervägande del i deras framgång just bygger på samma princip som arbetarörelsen en gång växte sig stark i Sverige. De har precis så som LO och SAP gjorde under en lång tid vuxit underifrån och lyhört fångat en kraft och önskan i samhället. Det de även har gemensamt är att de är utan politisk tillhörighet och uttalad ideologi utöver sin sakpolitiska fråga. Om arbetarörelsens socialism under 40, 50 och vidare in i 70-talet var väl balanserad och lyhörd så upplevs säkerligen dagens politiska hållning som obalanserad och tämligen döv. En rörelse som inte bara är i obalans, man går inte heller i takt med tiden. Då upplevs inte ett politiskt parti som attraktivt. En konsekvens av det blir då att sakfrågan inte kopplas till den politiska ideologin.

Skall Socialdemokraterna faktiskt vara och inte bara kalla sig för ”framtidspartiet” ja då måste politiken åter en gång formas till ett radergummi mot samhällets orättvisor. Om arbetarrörelsen skall definiera sig som en feministisk rörelse, då är det inte längre acceptabelt att skjut på att inför en individualiserad föräldraförsäkring. Varje dag försummas och kränks kvinnor på svensk arbetsmarknad. En individualiserad föräldraförsäkring skulle ta ett gigantsikt kliv åt rätt riktning för att jämställa kvinnan med mannen på arbetsmarknaden och så sätt underminera möjligheten till strukturell diskriminering. Tror man på riktigt på allas lika värde går det inte att blunda för alla de kvinnor som sexuellt förnedras och våldtags dagligen och samtidigt skylla på att det inte än finns ett förslag om en effektiv samtyckslagstiftning. Menar man allvar utformar man ett. Viljan till att reformera måste igen infinna sig.

 Frågan om sann jämställdhet och antirasism är nyckeln till det moderna socialistiska samhället. Det kan fånga upp en bred massa som ger känslan av tillhörighet och ansvarstagande. Ett modernt socialistiskt samhälle som bygger på en gammal men avgörande enkel princip. Ett samhälle där alla är lika mycket värda oavsett kön, etnicitet, religion osv. Där jämlikhet och jämställdhet formar ett samhälle som bygger på ett vi, inte på ett jag. Där individen tar ett ansvar för sitt eget och för andras bästa. Socialism betyder ”vi tillsammans”.

Tillsammans måste vi anta de utmaningar som stundar annars står vi ensam inför dess konsekvenser.

 

//Petter Gustafsson

Ombudsman Handels anställdas förbund