Kan vi rehabilitera bemanningsbranschen?

Sitter på mitt rum efter första dagen av en tredagarskurs i ”Arbetsanpassning och rehabilitering”. Det är första gången jag är på Runö och intrycken är många. Trött och lite ofokuserad efter att ha gått upp 04:25 för att resa hit, försöker jag sammanfatta första dagens intryck. Van vid att de flesta fackliga utbildningar jag gått enbart bestått av förtroendevalda från IF Metall (i regionen hemmakring brukar även min arbetsplats vara klart överrepresenterad.) Det är stimulerande att träffa kamrater från så många andra förbund och jämföra skillnader och likheter.

Mina tankar återkommer dock gång på gång till våra vänner i bemanningsbranschen. Hur ska vi hjälpa dom? Hur ska vi kunna använda alla nya tankar och idéer till att hjälpa den unga människa som gått från skolbänken till att vara utsliten, på bara några år i en tillverkningsindustri som effektiviseras mer och mer, för att företagen ska kunna visa ännu större plussiffror i årsrapporterna?

Naturligtvis hjälper vi förtroendevalda på arbetsplatsen till så gott vi kan utan formellt förhandlingsmandat, men lika naturligt är att företaget till vilket man hyrs ut (eller ”kunden”, som det heter i bemanningsföretagsbranschen) inte är intresserat av att hyra en konsult som inte klarar det jobb den hyrs in för att utföra. ”Kunden” har ju inte heller rehabiliteringsansvaret, något som till och med används som försäljningsargument på Bemanningsföretagens hemsida: ”Andra fördelar med inhyrd personal är att man gör fasta kostnader till rörliga och att man inte har kostnader för sjukskrivningar och rehabiliteringar.”

Ännu besvärligare blir det när man funderar på omplaceringsskyldigheten, om det nu skulle gå så långt. Arbetsgivaren har en skyldighet att försöka bereda annat arbete, men vilken annan ”kund” vill hyra den utslitne 25-åringen när det finns en frisk 24-åring som står på tur? Gång på gång tvingas vi lämna över ärenden till förbundsavdelningens ombudsmän, som nog gör vad de kan, men vart de unga utslitna tar vägen sedan får vi sällan veta.

Tankarna går osökt till inledningsraderna i dikten En arbetares liv är billigt av poeten Jenny Wrangborg:

Jag är tjugofem år,
vissa nätter vaknar jag av värken i vänster axel
livrädd att jag redan gått sönder
medveten om att det inte finns några reservdelar.

Den självklara lösningen kan tyckas vara att de bemanningsanställda startar egen klubb och väljer egna skyddsombud, men hur lyckas man med det i en bransch där den fackliga anslutningsgraden är bland de lägsta i landet?

Jag vet inte om jag kommer att få svar på dessa frågor under den här kursen, men något måste göras.
Människovärdet måste bli viktigare än marknadsvärdet!
Men hur botar man en sjuk bransch?
– Kan vi rehabilitera bemanningsbranschen?

 

//Fredrik Jonasson, IF metall avd 38
Deltagare kursen: Arbetsanpassning och rehabilitering