Mitt första politiska minne

Jag minns dagen i mars 1991 då min farbror klätt sig i sina bästa kurdiska kläder med vapen över axeln och den röda palestinasjalen kring halsen. Han tog stora steg ner från huset på gatan tillsammans med sin kusin och var glad att äntligen få gå ut i krig och kämpa för kurdernas frihet mot Saddam Hussein. Med huvudet högt visade han en styrka jag aldrig sett hos någon annan förr. Det var som att inget kunde krossa honom.

[read more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]

Jag var omedveten om vad som väntade men också stolt över min farbror när jag såg honom försvinna. Jag saknade honom redan och längtande efter att få höra honom berätta om sin resa innan den ens hade börjat. Den chansen fick jag aldrig och det tänker jag på varje dag. Det är styrkan och glädjen som han utstrålade som jag minns varje dag, den har gjort mig stark sedan dess och med den i minnet kan jag ta mig genom vad som helst i livet!

Min farbror var någons son, bror och vän och var älskad av alla. Han hann aldrig gifta sig med sin kärlek, han fick aldrig egna barn och han fick inte leva sitt liv efter den 20 mars 1991. Han blev bara 19 år. När alla andra familjer fortsatte att fira Nawroz med eld och lycka väntade vi på att få hem min farbrors kista och vår sorg tog sin fart.

Han gav sitt liv för vår frihet. För det är jag honom tacksam av hela mitt hjärta. Att uppleva frihet och leva i ett demokratiskt land – som vi gör i Sverige – var hans dröm. Han hade älskat de chanser som ges här. Möjligheten du har att påverka ditt liv, att yttra dig fritt, tala vilket språk du vill eller läsa vilken dikt du önskar högt. Det gör jag och därför är jag honom evigt tacksam för att han vågade ge sitt liv för vår frihet.

 

//Reband Raza, Runö folkhögskola & utvecklingscentrum

[/read]