Människan bakom tiggeriet

Fredag och arbetsveckan är äntligen slut. Det sista jag måste göra innan jag kommer hem är att stanna till på affären, nötfärsen saknas till Tacokvällen. Reflexmässigt kontrollerar att jag har några mynt i fickan innan jag låser bilen. Jag ser direkt att hon sitter på sin plats som vanligt.

Hemma på Ica Torcenter möter jag dagligen Laila. Hon kom till byn i april iklädd varma skor och en rejäl kappa. På två kuddar ovanpå en plastback tillbringar hon dagligen tio timmar framför min närbutik och varje dag ler hon och ser bedjande på butikens stressade kunder. Ibland faller en krona ner i hennes pappmugg.

[read more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]

Numera kan jag inte gå till butiken utan att fundera hur länge Laila måste vara kvar och förnedras på detta sätt. En kvinna i min egen ålder som varje dag utsätts för flackande blickar och många gånger bespottas. Jag ställer mig frågan om att i en annan tid i en annan situation hade det kunnat vara jag.

Just idag när jag rusar fram för att hinna med middagsbestyren, sitter Laila med en öppnad chipspåse i sin hand. Hon ler när hon ser mig och sträcker fram den mot mig när jag kommer. Utan att jag tänker sträcker jag mig fram och tar en stor näve chips. Pressar in allt på en gång i munnen framför Laila, tackar och ler och går sen in i butiken. Plötsligt vaknar mitt medvetande samtidigt som jag försöker pressa ner de torra chipsen i min strupe. Vad hände tänkte jag. Varför gjorde jag som jag gjorde? Det jag direkt kunde svara mig själv var att jag helt enkelt ville visa Laila att jag respekterade henne som människa. Trots att hon sitter där och tigger är hon inte sämre än att jag kan dela hennes chips. Jag är inte rädd att hon skall smitta mig eller att jag skall bli sjuk. Nej Laila du är lika mycket värd. Men du är inte värd ditt öde.

Som vanligt rusar helgen fram och det är redan söndag eftermiddag när sonen kommer hem med oro i rösten. ”Jag var inne på Ica” berättar han. ”Jag överhörde när prästen Carin pratade med Laila hon som tigger. Hon berättade på knagglig engelska att hon skulle bli förflyttad.”

Jag ser in i Daniels ögon och förstår att han är skärrad, han tycker det är gräsligt och jag kan skymta en tår.

Hur ska jag som hans mamma kunna förklara att detta kan ske i vårt Sverige? Hur ska jag kunna förklara att en del anser att det är personer Laila som eldar på främlingsfientligheten och rasismen?

 

Det är ju en kvinna som av olika anledningar hamnat i ett annat land där någon annan styr hennes liv och avgör hennes öde.
Vem av oss vill byta med Laila eller vem av oss ska hjälpa henne?

 

// Tina Svedin och Joakim Carlsson
LO:s Ombudsmanna utbildningen 8, Vt15

[/read]