Neutral. NEUTRAL!!

Blipp blopp

Displayen på min mobil lyser upp – nytt meddelande på messenger.

Jag öppnar nyfiket meddelandet när jag ser att det kommer från Lina.

Lina är mamma till Markus som går i min sons (Gustav) klass i 7:an.

Jag läser: Hej Ingela. Idag har killarna inte varit snälla mot Markus i skolan. Han fick inte följa med till kojan i skogen. Tydligen ska det ha skett med en utröstning genom handuppräckning, mitt framför Markus, och han förlorade… han blev jätteledsen… kan du prata med Gustav om det här?…jag vänder mig till dig för att jag tycker du är klok människa och vet att du bryr dig….

 [read more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]

Hjälp! Min mage knyter sig, jag mår illa.

Har min son röstat ut en klasskamrat ur gemenskapen? Har jag misslyckats så brutalt med min uppfostran om hur vi ska behandla varandra, inte låta någon vara utanför.

Gustav hinner knappt komma in innanför dörren förens jag haffar honom och trycker ner honom i soffan.  – Vad håller du på med? Varför fick inte Markus vara med idag?

Förskräckt tittar han på mig, och jag ser att ögonen antar en blanknyans…

Shit! Snabbt slår det mig att sanningen kanske är annorlunda, kanske bäst att inta en annan roll. Byter från arg, för att inte säga rasande, mamma till omtänksam och mer ödmjuk framtoning:

– Kan du berätta vad som hände?

Jag sätter mig bredvid och lägger armen om honom. Tänk om jag har skrämt honom nu, han säger ju inget…

Jag gjorde inget mamma!! Jonte och jag tyckte att det va fel att rösta om att Markus skulle få följa med till kojan eller inte, så vi höll oss neutrala. Det va Antons idé att rösta.

 

Neutral. NEUTRAL!!

 

Min son använder ordet neutral, och han vet verkligen vad ordet innebär.

För mig innebär neutral att lägga ner sin röst. Feghet. Varför vill man vara neutral i en sådan situation? Ser man inte att någon blir ledsen, illa behandlad?

Eller är man kanske rädd för om man tar ställning så får inte jag heller följa med till kojan?

Har vi blivit så rädda att inte få vara med i en gemenskap så att vi hellre lägger ner vår röst, tar inte ställning, förblir tyst…

 

Plötsligt ser jag samma mönster i vuxenvärlden.

Alla osäkra anställningar på våra arbetsplatser – det blir tysta arbetsplatser.

Polisen gick ut på TV igår och vädjade att vi skulle sluta filma olyckor med mobilerna. Filma?!! Varför är det vår första tanke istället för att ingripa och tillkalla hjälp??

Romerna. Bort med dom! Varför inte höja vår röst att säga att det inte är ok? Ingen ska behöva leva så här, det är inte mänskligt värde.

Nä, vi förhåller oss neutrala. Det är bäst så. Att ta ställning är otäckt, kanske jobbigt.

Tänk om någon tycker jag är dum i huvudet.

Neutral.

Svenskt eller?

Jag bestämmer i den stunden, med min son, att så ska jag inte lära honom att vara.

– Neutral är det samma som att inte ta ställning, Gustav. Du måste våga göra ett val. För din skull, men också för Markus skull.

Gustav är alldeles tyst.

– Men mamma, det är läskigt att våga göra det …

 Jag vet älsklingen min. Men ska hjälpa dig, stötta och lära dig att vara modig.

 

Den natten ligger jag länge och funderar på ordet neutral.

Till slut gör jag upp med mig själv att jag tycker ordet är tråkigt.

Och vet ni vad, det är kanske faktiskt rent livsfarligt!!

// Ingela Fors, Ombudsmannautbildningen

[/read]