Osynliga gränser

En dag satt jag där vid fikabordet på jobbet. Kaffe från automaten som man efter tio år på lagret nästan kommit att uppskatta. Lappar om att: ”Din mamma jobbar inte här” uppsatta vid diskmaskinen.  Det vanliga snacket om vem som hade vält flest pallar med trucken. Skrönor om kollegor som slutat. Om killen som man lurade att slicka på en stolpe i frysen.

[read more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]

De andra gick och jag och en kille satt kvar. Han, en kille som alla uppfattar som en juste kille. En som alltid ställer upp. En som är glad och hjälper de som behöver ha hjälp. En som kan sitta och fika med vem som helst. Folk från kontoret. Närmsta chefen. Städaren. Killen från Vinslöv eller killen från Irak. Vårt samtal kom in på invandring. Han sa något i stil med: ” Varför ska vi ge arbete åt invandrare när vi har så många arbetslösa i den här kommunen?”. ”Ska vi inte ta hand om våra egna först?”. Jag blev först lite paff. Sen började jag fundera. Våra egna… I den här kommunen…

Så jag frågade honom: ”Vad menar du?”. Han -”Ja…. Alltså vi har ju en rätt hög arbetslöshet i den här kommunen. Ska inte jobben gå till dem först?” Jag: -”Så du menar att vi ska sparka de som pendlar hit från grannkommunen?”. Hans tur att bli paff. Hans tur att börja fundera. Jag sitter där vid IKEA-bordet tillverkat Polen, i kläder tillverkade i Pakistan och dricker mitt kaffe gjort på Colombianska böner som jag nästan har vant mig vid.

För det är väl vad det handlar om. Gränsdragning. Det absurda i att leva i en värld som är så global och ändå hävda att vi ska stirra oss rätt in i naveln. Vi ritar upp osynliga gränser på en karta för att sen försvara dem mot de som bor på ”den andra sidan”.

 

// Andreas Wahlgren, Ombudsmannautbildningen

[/read]