Sverige är ett fattigt land!

När jag var liten var jag rik. Jag och mina syskon växte upp i en liten by intill en sjö med en hemmaarbetande förälder. Vi levde ett fritt och lekande liv. Inga krav, inga tider som måste passas, inga grälande föräldrar som tävlade om vem som var tröttast efter dagens arbete eller vem som skulle göra vad av alla hushållssysslorna som väntade.

Mina föräldrar var säkra i sina roller i vår familj, roller de själva hade valt. Jag var trygg och säker. Vi hade inget överflöd vad gällde prylar, leksaker och de senaste och nyaste kläderna, men vi gick aldrig vare sig hungriga inte heller nakna, i alla fall inte på vintern.

[read more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]

Mina barns barndomsminnen är nog helt annorlunda. Väckas tidigt i ottan för att efter en stressig, jäktig morgon lämnas till dagis så att mamma eller pappa ska komma i tid till jobbet. Efter arbetsdagens slut kommer en utsjasad förälder och hämtar ett ganska trött, grinigt och hungrigt barn. Väl hemma ska det tjafsas om vems tur det är att laga middag, diska och allt annat tråkigt som ska göras där hemma. Visserligen hade mina döttrar massa leksaker, storbildsteve och var alltid klädda i de senaste trenderna för barn.

Men jag tror att mina barn hade en fattig barndom. Vad är det vi gör med våra barn??? Ja men, säger en del, jag har kvalitetstid med mina barn när jag är hemma, men är det verkligen det som räknas som viktigt av ett litet barn, eller är det mer värdefullt för barnet att veta att det finns någon hemma hela tiden, någon man kan gå till om man är ledsen eller vill veta något eller bara finns där medan dom upptäcker världen och sig själva.

Varför kan inte ett ”rikt” land som Sverige ta hand om det viktigaste kapitalet vi har, nämligen barnen, på ett bättre sätt än idag? Visst är våra dagis bra, det är inte det jag säger, heder åt all denna underbara personal, men nog kunde vi få spendera de första tre åren i våra barns liv med att ta hand om och ge dom en grundtrygghet som förhoppningsvis håller livet ut.

Jag tror inte det skulle kosta samhället mer än det gör idag med alla otrygga barn och ungdomar som gör allt för att få uppmärksamhet och för att bli sedda av oss vuxna. Jag hoppas att vi i framtiden kan ge barnfamiljer en större ekonomisk möjlighet att se och hjälpa sina barn att bli hela, trygga och sedda av vuxna.

 

Jag tänkte som avslutning berätta en historia som på ett bra sätt visar hur olika man kan uppfatta rikedom och fattigdom; En dag tog en mycket vis man med sin son på en resa till landet med det enda syftet att visa honom hur det var att vara fattig. De tillbringade ett par dagar och nätter på gården till vad som skulle anses vara en mycket fattig familj. Efter sin återkomst från resan, frågade pappan sin son vad han tyckte om resan.

”Den var bra, pappa” svarade sonen.

”Såg du hur fattiga människor kan vara?” frågade fadern.

”Ja, verkligen”, sa sonen.

”Så vad lärde du dig från resan?” frågade pappan.

Sonen svarade ”Jag såg att vi har en hund och de hade fyra. Vi har en pool som når till mitten av vår trädgård och dom har en bäck som inte har något slut. Vi har importerade lyktor i vår trädgård och de har hela stjärnhimlen. Vår uteplats når till gårdsplanen och de har hela horisonten. Vi har en liten bit mark och de har områden som går utöver vår syn. Vi har anställda som tjänar oss, men de tjänar andra. Vi köper vår mat, de har vänner som skyddar dom.”

Pappan var mållös. Då tillade sonen:” Det visade mig hur fattiga vi verkligen är!”

Pengar kanske inte har med rikedom att göra, vi kanske ska börja se människor som det mest värdefulla vi har. Så mina slut ord blir ”Det är en fattigdom att vi inte ser vår rikedom, barnen!!”

 

// Marie Aldebert, deltagare informera & agitera

[/read]