Välfärd i förändring

Vad är välfärd?

Välfärd är trygghet för individen och samhället. Välfärden ska ombesörja skola, vård, omsorg.

Välfärd är bl.a. De delvis skattesubventionerade eller helt skattefinansierade tjänster och de transfereringar som stat, landsting och kommun tillhandahåller i syfte att säkra individens trygghet vid bl.a. barndom, sjukdom, arbetslöshet, funktionsnedsättning och ålderdom. Kallas ibland även för ”social trygghet” eller ”socialt skyddsnät”. Det handhas i Sverige av kommunerna och ett antal myndigheter under socialdepartementet. Regeringsformen föreskriver att ”den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.

[read more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]

Kontinentala välfärdsmodellen

Den kontinentala modellen är formad av kyrkan och har en väldigt traditionell syn på familjen. Mannen som försörjare och kvinnan den vårdande. Eftersom kvinnan tar hand om barnen, hemmet och de gamla, så skapar denna modell ingen större sysselsättning inom den offentliga sektorn.

Denna kontinentala modell innefattar internationella välfärdsstater, som kompenserar medborgare som arbetar med traditionella trygghetssystem. Socialförsäkringen exkluderar däremot arbetslösa och hemmafruar, vilket skapar stora välfärdsklyftor mellan arbetslösa och sysselsatta.

Systemet uppmuntrar inte heller kvinnor att ta sig ut på arbetsmarknaden, då uppbyggnaden av barn- och äldreomsorg inte räcker till. Därför betraktas den kontinentala modellen som konservativ och korporativ. Men kan även betraktas som kristdemokratisk, då modellen kan associeras till katolsk syn på sociala frågor.

I välfärdstriangeln kan vi sätta denna välfärds modell någonstans mellan stat och familj. Staten reglerar marknaden och erbjuder generösa trygghetssystem för den som arbetar. Familjen har också en central roll, eftersom dem tillhandahåller privat service i form av barnomsorg och äldreomsorg.

Länder som ingår i denna modell är: Tyskland, Frankrike, Benelux länderna samt Österrike.

Tyskland gick i spetsen för utvecklingen av denna välfärdsstat, detta skedde redan på 1880-talet. Det är ett tydligt exempel på konservativ välfärdspolitik och på den kontinentala modellen. Det federala Tyskland är en av EU:s starkaste ekonomier. Ändå har arbetslösheten stigit, främst beroende på återföreningen mellan öst- och västtyskland 1990.

 

Sydländska modellen

I den sydländska modellen hittar vi följande länder: Spanien, Grekland, Portugal och Italien.

Den sydländska modellen är en version av den kontinentala modellen fast mindre generös.

Sydländska modellen grundar sin syn på välfärden på Katolska kyrkans traditioner. Välfärden är inget som är självklart utan det är dem som har ett arbete som får ta del av den. Det kommer in alldeles för lite skattepengar för att kunna finansiera detta. De flesta arbeten finns inom jordbrukssektorn.

Pensionerna är bland de mer generösa i Europa, men då är det ju bara de som har och har haft ett arbete som får ta del av detta.

Är man arbetslös eller på annat sätt står utanför arbetsmarknaden finns det inget socialt skyddsnät förutom familjen, eller om man är rik så man kan betala ändå.

Kvinnorna står ofta utanför arbetsmarknaden pga. Att de måste vara hemma och ta hand om barn, äldre och sjuka familjemedlemmar.

En av anledningarna till att välfärden inte är så utbyggd är att i de länderna denna modell finns har det tillbaka i tiden varit auktoritärt styre eller ett odemokratiskt styre. Detta har lett till att välfärdsutvecklingen har halkat efter. Det har på senare år startats olika åtgärdsprogram för att komma till rätta med välfärdsproblemen men det är fortfarande långt kvar innan de är ikapp andra länder inom EU.

 

Anglosaxiska modellen

Den anglosaxiska modellen anser att en människas behov antigen får tillgodoses av marknaden eller familjen, men kan en människa inte få sina behov tillgodosedda då hjälper staten till. Skattefinansierade grundpensioner, arbetslöshetsersättningar och sjukvård är det som skattepengarna finansierar, resten får familj eller marknaden ombesörja.

Storbritannien och Irland är länder som anses ha den Anglosaxiska modellen.

 

Den skandinaviska modellen

De nordiska länderna uppvisar vissa likheter när det gäller välfärspolitikens uppbyggnad. Alla fyra länderna har utvecklat en generell allomfattande välfärdspolitik som bygger på medborgarskap eller mer precist vistelse i landet

Alla länderna lämnade på tidigt 1900-tal den selektiva behovsprövade välfärdpolitiken för en mer generell som istället erbjöd sociala rättigheter. Alla utom Danmark som behöll inkomstbeprövade inslag lite längre.

Den nordiska familjepolitiken var också annorlunda än resterande Europas, fokus var på stöd till ensamstående mödrar. I både Sverige, Norge och Danmark fick fadern ta ett ekonomiskt ansvar även för barn födda utanför äktenskap, och där man inte kunde avgöra faderskapet gick man på moderns uppgifter.

Det infördes även moderskapspenning för arbetande mödrar och barnbidrag.

Norge införde ett bidrag som gjorde det lättare att vara hemma med barn men det innebar att barnomsorgen blev en eftersläntrare om man jämförde med de övriga nordiska länderna.

Sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna både liknar och skiljer sig ifrån varandra i länderna. Alla länder har en allmän och obligatorisk sjukförsäkring.

Vad gäller arbetslöshetsförsäkring skiljer sig länderna då Finland har en statligt administrerad försäkring och de andra en med facklig koppling.

Den nordiska modellen har ofta kallats för en socialdemokratisk modell.

I länder där Socialdemokraterna länge haft regeringsmakten har välfärdspolitiken byggts ut mest.

 

Källor

https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4lf%C3%A4rd

http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1328287&fileOId=1328288

Boken ”Det gemensamma” av Irene Wennemo

 

// Marie Aldebert, Carina Forsgren, Villy Fridelind, deltagare insikter kurs Runö.

[/read]