Vems är planeten egentligen?

– Mamma! Titta där är en ”sån” där som ljuger!

Förskräckt tittar jag på min 12-åriga dotter, vad var det hon verkligen sa?

En ”sån” där som ljuger?

Vi hade precis avslutat en härlig mor & dotter-fika på stan. En sån där härligt ledig lördag, ni vet, när man inte har hela dagen inplanerad in i minsta detalj. Solen sken och vi skulle ta en runda till på stan, när vi passerar en sittande, tiggande romsk kvinna.

Hon ljuger, säger min dotter.

Ljuger?

[read more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]

Jo, men visst finns det dom som säger att man tjänar 40 000kr/mån att sitta och tigga på gatan. Blir hämtade och avsläppta med lyxbilar som varken du eller jag har råd med. Och minsann, många har sett dem med mobiltelefoner, smygandes för att ingen ska se att de har det så bra.

Dom är parasiter som bara kommer hit och roffar åt sig allt gott som vi, svenskar, har slitit och kämpat för. Får dom fortsätta med det här, kommer vi snart inte kunna sätta mat på bordet åt våra egna barn, våra gamla kommer få det mycket sämre och sjukvården, ja den kommer snart vara ett minne blott.

Det äcklar mig med alla dessa skrönor.

Det äcklar mig att vi fått en så sned människosyn.

 Har vi blivit så egocentriska att vi tappat all medmänsklighet? När slutade vi bry oss om varandra?

 

När jag blir som mest arg på alla dessa människor, som tydligen tappat all medmänsklighet som finns, då tänker jag: – Vems är planeten egentligen?

Vem bestämde att du & jag skulle få turen, ja just det TUREN, att födas här, i Sverige.
Sverige – kanske världens snällaste land?
Ett land där vi får som medborgare vara delaktiga i beslut och dessutom (!)får rösta utan att riskera att bli skjutna. Landet där kvinnor har rätten och pengarna för att kunna skilja sig, rätten att bestämma över sin egen kropp (abort). Våra barn får hyggligt samma förutsättningar med skola och utbildning. Tandvård är gratis för våra unga. De gamla får omsorg, vård, tak över huvudet och mat.

Visst, det finns ingenting som inte kan bli bättre men…

Vem sa att just du & jag har egenrätt på allt det här? Varför innebär det inte att vi kan dela med oss till andra, bli fler, fortsätta bygga landet?

Vems är planeten?

 

Nej, jag tror inte att den här romska kvinnan ljuger. Jag tror inte på att man väljer att lämna hem, det lilla man äger, sin familj & barn frivilligt om det inte vore så jävligt att man faktiskt inte ser någon annan utväg. Jag tror inte på det.

Jag tror inte heller på att man gladeligen reser flera hundra mil bort för att bli sittandes utanför någon liten ICA-butik. Dag som natt, sommar som vinter. Vara helt beroende av att någon vänlig själ vill skänka några kronor i den lilla slitna pappersmuggen.

Jag tror på att det sista som överger människan är hoppet.

Men hoppet har ingen hudfärg, inget språk och inget slut.

Jag tror också på att det är VÅR planet. Allas planet.

Tillsammans kan vi hjälpa varandra. Stötta varandra när någon/några har det svårt.

En del säger säkert att jag är socialist, och det är jag.

Men att inte försöka att hjälpa dom som har det mycket värre än mig, oss, det är inte tänkbart.

Jag hade tur som föddes i detta vackra, rika och demokratiska land, Sverige.

Det är min förbannade skyldighet att stå upp för dom svaga!

Vi är alla världsmedborgare.

Igår gick jag & min dotter till affären i förorten där vi bor. Utan för sitter en romsk kvinna.

– Mamma! Får jag ge henne våra pantflaskor? Dottern tittar ivrigt på mig.

Jo, jag tog en grundlig diskussion med min 12åriga dotter.

Tog mig tid att förklara varför de här människorna har valt att resa hundratals mil bort.

Bort från allt som är hemma.

Jag förklarar att vi alla kan göra något, litet som stort.

Men framför allt, det kunde varit du eller jag som suttit där.

– Självklart hjärtat! Klart du får ge henne våra pantflaskor…

 

// Ingela Fors, LO:s ombudsmannautbildningen på Runö

[/read]