Hat

– ”Jag är värdelös, jag kommer aldrig lyckas med något i mitt liv, jag är hatad av alla så varför ska jag leva?”

Så tänker många barn och vuxna idag, men framförallt barn och ungdommar och det är i första hand dem jag ska tala om.

Föreställ er en kall regning aprilmorgon 1979. Då föddes en gosse på skånska slätten. Han var till en början ett mycket livligt och lyckligt barn. Föräldrarna och hans bror älskade honom mycket högt. Han lärde sig svenska språket i förskolan och var som alla andra barn.

Han skulle börja första klass och såg spänt fram emot skolgången, men det var då allt förändrades. Först var det bara lite retande från dem andra barnen men detta eskalerade i snabb takt till elakheter.
 – ”Du är fet, du är ful, du kan ingenting.”

[read more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]

Alla små ord som sas alla slag som gavs gjorde små, små sår i den lilla pojkens hjärta och till slut gick det sönder. Pojken var trasig och utelämnad åt sitt öde. Han vågade inte prata med någon inte ens sina föräldrar, för att han var rädd att dem skulle bekräfta det alla sa, att han var värdelös och inte förtjänade att leva.

En dag tog pojken ändå modet till sig och pratade med skolkuratorn. Hon skulle ju vara ett stöd sas det. Men hon sade
– ”Du ska inte bry dig barn är sånna, jag tror nog att du överdriver”
Ännu en gång slogs pojken ner till marken.

”Jag vill dö tänkte han..”

I flera år försökte han på alla sätt att kämpa, han gick med i det lokala fotbollslaget för att hoppas på en ändring. Men när det drog ihop sig till match sa tränaren

– ”Det är bra att du är med för vi behöver någon som kan fylla vattenflaskorna. ”

Än en gång föll pojkens trasiga hjärta till marken. Pojken kämpade en hel säsong och fyllde på vattenflaskorna i hopp om att en dag få spela match, kanske bara nån minut. Men den dagen kom aldrig, han fick aldrig ens prova en matchtröja.

När pojken skulle börja högstadiet så flyttade familjen 150 mil från mobbarna och han tänkte nu blir det annorlunda, men även här skulle han bli trampad på av människor som såg honom som nåt så ont och vervärdigt att dem hatade honom så mycket att de ville skada honom.

Med blåslagen kropp gick han hemåt dag ut och dag in det fanns ingen livsglädje kvar. Ögonen var tomma, hjärtat sönderslaget och hoppet var ute. Sent en natt stod han där på kanten till taket på 5 våningshuset som familjen bodde i och han var beredd att avsluta sitt liv.

”Jag är hatad av alla så varför ska jag leva?”

Men han var rädd han ville så gärna hoppa men var alltför rädd att slå i marken. ”Jag klarar inte ens att ta mitt liv tänkte han”

Någon dag senare pratade han med sin 9 år äldre bror nästan 8 år efter att första mobbningstillfället var och berättade med gråten i halsen och darrande röst om vad som pågick. Brodern sa.

  • ”Det är inget fel på dig det är dem andra som är avundsjuka för att du är en fantstisk person. Bry dig inte om dem, jag älskar dig”. Han rådde pojken att börja träna på gym för att på så sätt tänka på annat.

Det var där förändringen kom, han blev starkare och starkare tills en dag när han fick nog och kastade den största mobbaren i backen när hela klassen såg på och efter den dagen började allt att förändras. Fler och fler klasskompisar blev vänner med honom och han kunde finna en strimma hopp i sitt söndertrasade liv.

Precis när allt började vända träffade han några killar som ville bli vän med honom. Han togs emot med öppna armar av nynazisterna, som tyckte han var bra som han var och att han alltid skulle vara välkommen hos dem.

Men det varade inte länge förrän pojken insåg vad han gett sig in i, vilka värderingar dem slogs för och det var ju inte det pappa hade lärt honom om alla människors lika värde.  Han bröt sig lös och blev strax efter misshandlad av de forna kamraterna.

Men tack vare det lilla hopp han hade fått så fortsatte han att träna, gym, han började med kampsport, handboll och blev en i gänget. Hans humoristiska talang och att han alltid ställde upp gjorde honom till en uppskattad vän. Han växte upp och fann kärleken och bildade familj, nu har han villa och flertalet yrken.

Idag, just nu idag står han och talar inför kamrater och blottar sig helt och berättar den hårda och brutala historien om hans barndom som få egentligen hört hela historien om.

Idag har jag en fantastisk familj ett mål med livet och en dröm.

En dröm att ingen någonsin ska behöva känna det jag gjorde i nästan 8 års tid.

För att under dessa kommande veckor börjar skolorna igen och det är jättemånga barn som har en klump i magen och vill inte gå till skolan, barn som gråter sig till sömns av ångest och rädsla av att gå till skolan. Barn som inte blir hörda. ”för det är ju så barn beter sig det är inget att bråka om”

Jag tycker det är fördjävligt att inte det tas på mer allvar. Jag tror på alla människors lika okränkbara värde.

Vi måste få skolan till att ta kraftigare tag mot mobbning och mobbarna. Det är av yttersta vikt att vi tar upp ämnet och upplyser samhället om dess konsekvener och att vi börjar ta ansvar för det vi för vidare till våra barn.

Jag tycker att man ska börja med att lyssna på sina barn och andras barn. Var uppmärksam och nyfiken på vad som händer i skolan och utanför. Bekräfta dina barn och bygg upp deras självkänsla så att dem känner sig som viktiga pusselbitar i livet. Fråga hellre en gång för mycket än att bara anta att allt är bra. Säg ifrån om du ser eller hör något, det är faktiskt vi vuxna som måste hjälpa till här och för guds skull var en bra förebild och tänk på vad du säger.

  • Därför att barn och ungdomar som blir mobbade inte ska hamna i gäng, kriminalitet eller drogberoende.
  • Därför att mobbade ungdommar inte ska begå mord som t.ex skolskjutningar som hänt pga utanförskap och mobbning
  • Därför att vi måste ändra på trenden där barn och ungdomar mår så dåligt pga mobbning att de väljer att avsluta sina liv.

Sammanfattningsvis vill jag säga att mobbning är nått av det värsta en person kan råka ut för. Som jag tidigare berättade så har jag egna erfarenheter av det och skulle inte önska någon annan att uppleva detta. Se er omkring i lokalen, möt varandras blickar och så lovar vi varandra här och nu att aldrig stå bredvid och se på om någon far illa.

För det kan faktiskt vara någons barn, syskon eller vän som sitter här inne som blir utsatt för mobbning.

Och även om jag har lyckats bra i mitt liv och tagit mig egenom denna tragedi är det inte alls säkert att nästa person gör det. Och det självmordet tänker jag inte ha på mitt samvete.

Tack för att ni lyssnade

// Jani Lokka, deltagare Informera & agitera v. 33 på Runö. Målareförbundet
Foto: Tomas Nyberg, Målarnas facktidning

[/read]